Om Utö Swimrun präglades av vildmark och minutiösa förberedelser så var denna tävling dess raka motsats.

Efter att ha förvärrat min knäskada på Utö samt lite efterföljande förkylningar och annat trassel så var jag inställd på att det inte skulle bli någon start. Jag hade inte tagit ett enda löpsteg sedan målgången på Utö och näsan rann som en syndaflod hela veckan innan loppet.

Men på fredag morgon tog vi ändå beslutet att ge det en chans. Klas beordrade mig telefonledes att leva upp till lagnamnet Got Juice och beställa in en runda ingefärashots samt ett stort glas vatten vid första möjliga tillfälle. Jag var på väg till ett kundbesök och passerade just då Sköllersta mellan Vingåker och Kumla. Färskjuicebarsetableringen är onekligen inte lika långt framskriden på Närkeslätten som hemma på söders höjder så hela inventariet Vitamin Well Defence från närmsta mack fick duga!

Sagt och gjort, jag kände mig faktiskt något bättre på tävlingsdagen. Men eftersom jag varit inställd på en DNS så hade jag inte alls studerat banan. Jag lyckades iallafall skriva ner sträckorna på ena paddeln under tunnelbanefärden till loppet så att jag skulle ha lite koll.

Jag dök upp vid startområdet med någon timme tillgodo och hann stretcha och jogga lite innan start. Vi ställde oss i första seedningsgruppen – dock hade tävlingsledningen bestämt sig för att alla skulle trava på ett led bakom ledarfordonet de två kilometrarna ner till första simningen. Detta betydde i princip att första löpningen var en kamerauppvisning och att tävlingen inte började förrän vid simsträckan.

Eftersom jag  snörvlade och hostade lite hade jag inget emot att det inte blev något traditionsenligt tjurrus. Men eftersom hela fältet var samlat inför den långa simningen genom kanalen så skulle det kosta mer än det smakade att ta spets på simningen och skaffa en lucka. Någon i bloggosfären kallade denna simning för en laxlåda. Ganska träffande men vi lyckades ta position som andra lag och fick en ganska bekväm resa.

Björn och Rasmus susade om oss ganska omgående på första löpningen för att ta upp jakten på ledarduon medan vi försökte hitta ett bekvämt tempo. Det kändes ganska tidigt att jag tappat en del flås de senaste veckorna. Men löpsteget kändes OK och såvida jag inte gick upp i för hög puls kände jag mig förvånandsvärt stark.

Likt racet på Utö förblev vi ganska ensamma under långa sträckor. Men som tidigare nämnt var detta inte någon vildmark utan kungliga Hagaparken fyllt med flanerande Stockholmare som förmodligen undrade vad i h-vete alla dessa grodmän gjorde kryssandes mellan barnvagnar. Vid ett tillfälle misstog vi en bröllopsmottagning för en vätskestation!

Efter ungefär halva loppet blev vi omsprungna av ett par riktigt starka löpare. Som tur var hade de inte mycket att sätta emot på nästa simsträcka och efter att vi bitit ifrån lite så såg vi dem inte igen. Vi höll ett ganska stabilt tempo men under andra halvan började både vädret och formen vackla lite.

Det blåste upp ännu mer och jag har nog aldrig sett så mkt sjö på Edsviken. Simningen från Bockholmen skulle vara 300 meter enligt bankartan. Men som vi simmade var den 2x eller 3x så lång. På skissen är det ritat att man ska simma tvärsöver men vi fick instruktioner att simma runt hela holmen runda en boj och sedan korsa viken. Jag är osäker på om vi gjorde rätt och om våra mottävlare gjorde likadant som vi. Men vi fick hur som helst ordentlig kramp båda två när vi äntligen hade fast mark under fötterna igen.

Vi tvingades gå och jogga växelvis en liten stund men snart så vaknade styltorna till liv igen och vi började räkna ned mot mållinjen. Men det hade tydligen fler lag gjort för efter nästa simsträcka hade vi plötsligt två lag hack i häl. Vi var ordentligt slitna nu och fick gräva djupt för att plocka fram lite extra krafter. Vi lyckades höja löptempot lite och höll de jagande vargarna på stången till den sista korta simsträckan. Jag hojtade till Klas att nu är det bara en sprintsimning plus upploppet kvar sedan kan vi ta en välförtjänt semester!

…men då hade jag inte räknat med uppgången efter sista simningen som krävde en gladiators krafter. Eller kanske är inte uppgång rätt ordval – penetration av vassrugge? Nåväl firma Spartacus Wihrén & Wahlberg lyckades iallafall på något sätt ta sig vidare till upploppet.

Väl på målrakan kunde vi snegla över axeln och konstatera att de bakomvarande gladiatorerna inte verkade ha övervunnit vassen snabbare än oss. På ordentligt trötta ben korsade vi mållinjen, men med tanke på förutsättningarna får vi vara fantastiskt nöjda med en tredjeplats!

Överlag en riktig kul tävling som passade oss ganska bra. En del klagade efteråt över att det var för sunkigt vatten i Brunnsviken och att det var för mycket terräng på slutet. Men jag tycker bansträckningen var riktigt kul och lite lort får man stå ut med. Med lite finjusteringar från tävlingsledningen nästa år blir detta en ännu större höjdare!