Foto: Jakob Edholm

 

Är ett swimrunlopp i högalpin miljö lika storslaget och själsligt berikande som motsvarande upplevelse i vår svenska skärgård?

Under någon halvflummig marknadsföringskurs på universitet fick jag lära mig att beslutsunderlagsinformation delas upp i primär och sekundär data. Primärdata är dyrt men ändamålsenligt medan sekundärdata är billigt men ofta otillräckligt för att svara på en specifik frågeställning.

Så för att svara på frågan kunde vi eventuellt förlita oss på sekundära källor. T ex att halva Japan som vallfärdar till Schweiz varje sommar eller Sean Connery i sitt Jame Bond-alias inte torde ha fel. De verkar stortrivas i St. Moritz. Dessutom ökar intresset för både skyrunning och simning i öppet vatten kraftigt. Alltså borde ett Swimrunlopp i alperna vara episkt, eller?

Som tur var gavs det i år möjlighet att ta reda på svaret med hjälp av primär information. I November i fjol meddelade arrangörerna för Ö-till-Ö att de under 2014 hade för avsikt att exportera framgångskonceptet Swimrun till Engadindalen. Utan vidare eftertanke anmälde jag och min rotertvåa Klas oss direkt till premiärupplagan av Engadin Swimrun! ”History in the making” som Michael Lemmel uttryckte det. Det ville man onekligen inte missa (trots att primär data som sagt kostar en slant).

Sedan måste jag faktiskt erkänna att jag inte funderade mycket mer på loppet förrän åtta månader senare – den 11:e juli, dagen för D-day. När jag och Klas tog en liten joggingtur runt byn Silvaplana kunde vi krasst konstatera att 1 815 meter över havet inte är något man skämtar bort. Vårens två bestigningar av hammarbybackens 93,5 höjdmeter kändes ganska blekt i jämförelse. När man sedan doppade fingret i närmsta sjö kunde man konstatera att Östersjön bjöd på jämförelsevis varma förhållanden under Utö Swimrun…

Nåväl, ibland är det bäst att inte tänka efter så mycket när man ger sig in i nya situationer. Strax före 08:00 den 12:e juli stod vi således på startlinjen för premiären av Engadin Swimrun. Då vi varken hade en aning om vad motståndet bestod av eller hur våra kroppar skulle reagera på denna upplevelse kändes det svårt att formulera en målsättning. Men vi hade ändå sagt att vi ville placera oss topp-10 samt få en kvittens inför Ö-till-Ö på att vi orkade köra i OK fart under hela loppet.

Startskottet brändes av exakt på utsatt tid och det som utspelades mellan det ögonblicket och målgången dryga sju timmar senare har vissa likheter med en bättre tonårsfylla. Alla var väldigt förväntansfulla innan och till synes lyckliga hela tiden. Många öppnade för hårt och en del försvann längs vägen. Dagen efter hade åtminstone jag grava minnesluckor och osäkerheten på om jag någonsin ville göra detta igen var påtaglig.
Men så har det gått en tid och sviterna efter denna bergsmassaker är mer eller mindre utplånade. Swimrunsugen har letat sig tillbaka och minnesfragmenten från Engadin börjar forma sig till ett helhetsintryck. Men låt mig först stolpa up de starkaste enskilda minnena:

• Utsikten första 45 minuterna av loppet var overkligt vacker – alpporr! (på bilderna ser det ut att vara lika vackert hela vägen, men sista sju timmarna var man så fokuserad på uppgiften att man mer eller mindre sprang med skygglappar)

• De lokala funktionärerna förtjänar verkligen varsin bragdmedalj. Inte nog med att de var vänliga, efter några av de längre simsträckorna hjälpte de till att dra upp oss ur vattnet! (Efter en simsträcka på över 1,000 mtr i 10-gradigt vatten är man rätt tacksam för en utsträckt arm från en rätoromansk kraftkarl)

• Under den första längre simningen korsades vår simkurs av en uppfriskande smältvattensström som borde ha varit is om det inte varit så strömt (förmodligen ingen slump att flera lag bröt efter denna sträcka…)

• Antingen sprang jag och Klas runt i cirklar (inte helt otänkbart) eller så hade Michael och Mats en svävare att förflytta sig med – de dök upp överallt!!

• Det var första tävlingen någonsin då jag lyckades dricka vatten ur sjön samtidigt som jag simmade (ganska svettigt att bestiga berg i neoprendräkt)

• Jag brukar alltid blanda ihop begreppen hypertermi och hypotermi. Men efter 1400 simning i 10-gradigt vatten följt av ytterligare 1250 simning med bara 3 km löpning så är jag mycket väl förtrogen med vad hypotermi är.

• Smärre felnavigeringar händer nästan alltid under ett Swimrunlopp, men denna gång tog vi fel håll runt ett mindre berg på näst sista löpsträckan och tappade nog en 10-15 min på det. Som tur var hade vi studerat kartan väl så att vi iallafall kunde orientera oss tillbaka till sista simningen.

Ska man då försöka sammanfatta min primärdata så att det blir betydelsefull sekundärdata för Er som läser detta så svärtas ändå upplevelsen lite av de otroligt kalla förhållandena. Mentalt är jag inte så känslig för kyla. Men denna gång undrade jag faktiskt hur farliga konsekvenserna kunde bli när underkäken fortfarande skakade helt okontrollerat av kyla trots att man sprungit ett par km efter den längsta simningen.

Men å andra sidan är jag otroligt lycklig och stolt över att vi smashade vår topp-10 målsättning och grejjade en tredjeplats trots en felnavigering av Cristoffer Columbus-kaliber. Och även om man bitvis bara såg gruset framför fötterna så är Engadindalen magiskt vacker. Dessutom levererar firma Lemmel/Skott återigen ett arrangemang i världsklass. Hur lyckas man motivera och arrangera en halv bataljon med infödingar att ställa upp som volontärer i denna till synes knäppa tävlingsform? Hur börjar man ens planera banan? T om loggan var designad i Engadindalens blå och gula färger – fingerspitzgefuhl!

Jag avråder ingen från tävlingen – men se till att vänja er vid kallt vatten. Att ca 40% av deltagarna bröt berodde mestadels på vattentemperaturen. Se även till att träna musklerna för riktigt branta stigningar. Mitt tips är stavgång i branta backar samt squats på gymmet utöver vanlig löpträning. Klarar man denna tävling så är man lika mkt järnman/kvinna som om man kört en IM!

Det kanske blir en ny start nästa år trots allt…