Vi gjorde det! Vi bärgade en andraplats i tävlingen samt den första kvalplatsen till Ö-till-Ö!!
Men hur gjorde vi det?

Det är inte bara nedräkningsklockan här på bloggen som fokuserat hårt på den här tävlingen utan jag och min tävlingspartner Klas har nog pratat om tävlingen minst en gång i veckan, VARJE vecka sedan i oktober (våra WAGS intresse för Swimrun är lite svalare än vårt och det har nog rullats en del ögon under våra telefonsamtal…)

I sanningens namn så passar inte bansträckningen för Utö Swimrun oss så bra. Eftersom vi evolutionerat från bassängdjur till amatörlöpare så ger det oss en stor fördel när %-satsen simning är högre och banan har ett par riktigt långa simsträckor. Men istället för att klaga över ett faktum valde vi att använda vinterhalvåret till att utveckla vår löpkapacitet. Detta har inneburit att vi strukturerat träningen bättre med både fler långpass samt intensivare kvalitetspass. Eftersom denna löpsatsning burit frukt så kände vi verkligen att vi var ett av topplagen på pappret inför Utö. Dessutom hade vi ju provkört en större del av banan några veckor innan och kände oss trygga med vår taktik.

Taktiken gick ut på att dela upp loppet i tre faser, som vi kallade 1) Överleva , 2) Kontrollera & 3) Dominera. Överlevarfasen hade och göra med att vi fruktade att det både skulle vara kallare i vattnet samt att fler lag öppnade för hårt så att simningarna skulle bli stökiga. Men eftersom det var så mkt simning i början räknade vi ändå med att ligga bland topplagen vid första vätskekontrollen. Om det hände hade vi pratat mkt om att kontrollera oss och inte gå för hårt i mitten av loppet -speciellt med tanke på den tuffa terrängen på Ålö. Givet att vi lyckades med att spara på krutet i mitten av loppet så tänkte vi att vi skulle ha krafter att svara om vi blev utmanade på den långa millöpningen tillbaka mot Ängsholmarna.

När sedan Björn Englund dök upp som gubben i lådan i startlistan så beslutade vi oss snabbt för att inte gå med i deras löptempo utan att göra vårt eget lopp för att inte grusa våra kvalchanser till Ö-till-Ö.

Nåväl, kl 10:10 hade försnacket mindre betydelse för nu var det skarpt läge! Efter att två jaktplan gjort en flyby sköt Anders Malm av sin hagelbrakare och frontade det tappra startfältet på en flakmoppe, iklädd tweedkavaj. Dekadent och väldigt kul inramning på samma gång!

Vi hade ställt oss längst fram i startfållan och kom iväg bra. Efter den första korta löpningen ner till första simningen kom vi i vattnet som 3-4:e lag eller något sånt. Detta förbyttes dock snabbt till en andraplats, med endast Björn och lag 1 / Head Swimming framför oss. Fram till första vätskekontrollen och sprintpriset så hade både ledarna och vi fått en lucka på nån minut till bakomvarande lag.

Sedan inleddes en närmast surrealistisk del av loppet. Vi sprang i princip helt ensamma genom skogen fram till Ryssnäset. Vi höll ett bekvämt tempo och det kändes mer som en träningsrunda än en tävling. Vi skymtade de andra lagen när vi avslutat simningen mot Mysnäsudd, annars var det nästan kusligt ensamt.

Branten upp efter simningen över till Ålö kändes nästan omänsklig, men programenligt så gick vi upp för att spara på krafterna och sedan höll vi knapp styrfart fram till Båtshaket. Vid några tillfällen tappade vi bort snitslarna men även om det ibland kändes som en evighet innan vi hittade dem så var det nog likadant för de flesta lagen.

Det enda egentliga strulet vi hade på loppet inträffade efter Tymarsviken. Linan som jag bar runt midjan hade tidigare halkat ned, varpå jag först knutit fast den med en ögla och senare dragit den ett extra varv runt kroppen. Men nu började det verkligen kännas att den satt för hårt – blodcirkulationen påverkades och jag började känna lite yrsel. Vi fick stanna och göra om allting mitt inne i skogen. Tyvärr tog detta flera minuter och innan vi var färdiga var helt plötsligt de bakomvarande lagen oss i hasorna för första gången.

Som om inte det vore nog blev vi omsprungna av lag 70 / Försökskaninerna när vi kom ut på klipporna. De hade synbart bättre teknik än oss i denna utmanande del av banan. Men efter att genast ha passerat dem igen på simningen över mot Storsand fick vi återigen någon minuts lucka.

Nu var det upp till bevis på om vår strategi skulle hålla. Vi accelererade sakta de första kilometrarnas löpning genom skogen och sedan lade vi oss på ca 4:25-4:30 min/km-tempo så fort vi kom ut på grusvägen. Vi sa till varandra att om vi blir insprungna nu så försöker vi bara hålla rygg för att sedan avgöra på de avslutande simsträckorna. Men de bakomvarande lagen knaprade inte in någonting. Vi sneglade konstant över axeln och avståndet var konstant ett par hundra meter.

När det var ett par kilometer kvar på långlöpningen sa jag till Klas att det här blir en segellandning – det är ingen som rubbar vår andraplats med tanke på de simsträckor som återstår. Det enda som kunde sätta stopp för oss nu var en ordentlig kramp så med tanke på det så simmade vi lugnt de sista sträckorna. Vi tog det även extra lugnt i uppgången från sista simningen eftersom man behövde vada en lång bit och det är lätt gjort att man krampar i de lägena.

En sista blick över axeln innan trapporna upp till målgången och saken var klar. Till min stora glädje hade även familjen tagit sig ut för att titta på målgången. Vid slutet av trapporna stod Oliver tillsammans med Klas svärfar (hans nya bästa vän för dagen!) och hejade på oss, och vid mållinjen skymtades resten av familjen.

Jag och Klas gick i mål sida vid sida och efter målgången kostade jag mig på att hoppa upp och slå klackarna i varandra – vilket inte ser speciellt graciöst ut på de bilder som fångade händelsen Medan jag slösade mina sista krafter på ett skutt så förbrukade Klas sina på något slags primalskrik som får tolkas som ett segervrål.

Med ens svallade det upp starka känslor inombords och ögonvrån fuktades lite (av saltare vatten än Östersjövarianten). Vilket magiskt ögonblick!! En prestation och ett lopp som gick helt som vi hoppats och drömt om – inramat av den storslagna utsikten över inloppet till Utö samt den härliga publiken inklusive våra nära och kära. Wow!!

Ett stort tack till arrangörerna för sitt outtröttliga engagemang samt strävan efter perfektionism!

Foto: Nadja Odenhage