Foto: Jakob Edholm

Är ett swimrunlopp i högalpin miljö lika storslaget och själsligt berikande som motsvarande upplevelse i vår svenska skärgård?

Under någon halvflummig marknadsföringskurs på universitet fick jag lära mig att beslutsunderlagsinformation delas upp i primär och sekundär data. Primärdata är dyrt men ändamålsenligt medan sekundärdata är billigt men ofta otillräckligt för att svara på en specifik frågeställning.

Så för att svara på frågan kunde vi eventuellt förlita oss på sekundära källor. T ex att halva Japan som vallfärdar till Schweiz varje sommar eller Sean Connery i sitt Jame Bond-alias inte torde ha fel. De verkar stortrivas i St. Moritz. Dessutom ökar intresset för både skyrunning och simning i öppet vatten kraftigt. Alltså borde ett Swimrunlopp i alperna vara episkt, eller?

Som tur var gavs det i år möjlighet att ta reda på svaret med hjälp av primär information. I November i fjol meddelade arrangörerna för Ö-till-Ö att de under 2014 hade för avsikt att exportera framgångskonceptet Swimrun till Engadindalen. Utan vidare eftertanke anmälde jag och min rotertvåa Klas oss direkt till premiärupplagan av Engadin Swimrun! ”History in the making” som Michael Lemmel uttryckte det. Det ville man onekligen inte missa (trots att primär data som sagt kostar en slant).

Sedan måste jag faktiskt erkänna att jag inte funderade mycket mer på loppet förrän åtta månader senare – den 11:e juli, dagen för D-day. När jag och Klas tog en liten joggingtur runt byn Silvaplana kunde vi krasst konstatera att 1 815 meter över havet inte är något man skämtar bort. Vårens två bestigningar av hammarbybackens 93,5 höjdmeter kändes ganska blekt i jämförelse. När man sedan doppade fingret i närmsta sjö kunde man konstatera att Östersjön bjöd på jämförelsevis varma förhållanden under Utö Swimrun…

Nåväl, ibland är det bäst att inte tänka efter så mycket när man ger sig in i nya situationer. Strax före 08:00 den 12:e juli stod vi således på startlinjen för premiären av Engadin Swimrun. Då vi varken hade en aning om vad motståndet bestod av eller hur våra kroppar skulle reagera på denna upplevelse kändes det svårt att formulera en målsättning. Men vi hade ändå sagt att vi ville placera oss topp-10 samt få en kvittens inför Ö-till-Ö på att vi orkade köra i OK fart under hela loppet.

Startskottet brändes av exakt på utsatt tid och det som utspelades mellan det ögonblicket och målgången dryga sju timmar senare har vissa likheter med en bättre tonårsfylla. Alla var väldigt förväntansfulla innan och till synes lyckliga hela tiden. Många öppnade för hårt och en del försvann längs vägen. Dagen efter hade åtminstone jag grava minnesluckor och osäkerheten på om jag någonsin ville göra detta igen var påtaglig.
Men så har det gått en tid och sviterna efter denna bergsmassaker är mer eller mindre utplånade. Swimrunsugen har letat sig tillbaka och minnesfragmenten från Engadin börjar forma sig till ett helhetsintryck. Men låt mig först stolpa up de starkaste enskilda minnena:

• Utsikten första 45 minuterna av loppet var overkligt vacker – alpporr! (på bilderna ser det ut att vara lika vackert hela vägen, men sista sju timmarna var man så fokuserad på uppgiften att man mer eller mindre sprang med skygglappar)

• De lokala funktionärerna förtjänar verkligen varsin bragdmedalj. Inte nog med att de var vänliga, efter några av de längre simsträckorna hjälpte de till att dra upp oss ur vattnet! (Efter en simsträcka på över 1,000 mtr i 10-gradigt vatten är man rätt tacksam för en utsträckt arm från en rätoromansk kraftkarl)

• Under den första längre simningen korsades vår simkurs av en uppfriskande smältvattensström som borde ha varit is om det inte varit så strömt (förmodligen ingen slump att flera lag bröt efter denna sträcka…)

• Antingen sprang jag och Klas runt i cirklar (inte helt otänkbart) eller så hade Michael och Mats en svävare att förflytta sig med – de dök upp överallt!!

• Det var första tävlingen någonsin då jag lyckades dricka vatten ur sjön samtidigt som jag simmade (ganska svettigt att bestiga berg i neoprendräkt)

• Jag brukar alltid blanda ihop begreppen hypertermi och hypotermi. Men efter 1400 simning i 10-gradigt vatten följt av ytterligare 1250 simning med bara 3 km löpning så är jag mycket väl förtrogen med vad hypotermi är.

• Smärre felnavigeringar händer nästan alltid under ett Swimrunlopp, men denna gång tog vi fel håll runt ett mindre berg på näst sista löpsträckan och tappade nog en 10-15 min på det. Som tur var hade vi studerat kartan väl så att vi iallafall kunde orientera oss tillbaka till sista simningen.

Ska man då försöka sammanfatta min primärdata så att det blir betydelsefull sekundärdata för Er som läser detta så svärtas ändå upplevelsen lite av de otroligt kalla förhållandena. Mentalt är jag inte så känslig för kyla. Men denna gång undrade jag faktiskt hur farliga konsekvenserna kunde bli när underkäken fortfarande skakade helt okontrollerat av kyla trots att man sprungit ett par km efter den längsta simningen.

Men å andra sidan är jag otroligt lycklig och stolt över att vi smashade vår topp-10 målsättning och grejjade en tredjeplats trots en felnavigering av Cristoffer Columbus-kaliber. Och även om man bitvis bara såg gruset framför fötterna så är Engadindalen magiskt vacker. Dessutom levererar firma Lemmel/Skott återigen ett arrangemang i världsklass. Hur lyckas man motivera och arrangera en halv bataljon med infödingar att ställa upp som volontärer i denna till synes knäppa tävlingsform? Hur börjar man ens planera banan? T om loggan var designad i Engadindalens blå och gula färger – fingerspitzgefuhl!

Jag avråder ingen från tävlingen – men se till att vänja er vid kallt vatten. Att ca 40% av deltagarna bröt berodde mestadels på vattentemperaturen. Se även till att träna musklerna för riktigt branta stigningar. Mitt tips är stavgång i branta backar samt squats på gymmet utöver vanlig löpträning. Klarar man denna tävling så är man lika mkt järnman/kvinna som om man kört en IM!

Det kanske blir en ny start nästa år trots allt…

Om Utö Swimrun präglades av vildmark och minutiösa förberedelser så var denna tävling dess raka motsats.

Efter att ha förvärrat min knäskada på Utö samt lite efterföljande förkylningar och annat trassel så var jag inställd på att det inte skulle bli någon start. Jag hade inte tagit ett enda löpsteg sedan målgången på Utö och näsan rann som en syndaflod hela veckan innan loppet.

Men på fredag morgon tog vi ändå beslutet att ge det en chans. Klas beordrade mig telefonledes att leva upp till lagnamnet Got Juice och beställa in en runda ingefärashots samt ett stort glas vatten vid första möjliga tillfälle. Jag var på väg till ett kundbesök och passerade just då Sköllersta mellan Vingåker och Kumla. Färskjuicebarsetableringen är onekligen inte lika långt framskriden på Närkeslätten som hemma på söders höjder så hela inventariet Vitamin Well Defence från närmsta mack fick duga!

Sagt och gjort, jag kände mig faktiskt något bättre på tävlingsdagen. Men eftersom jag varit inställd på en DNS så hade jag inte alls studerat banan. Jag lyckades iallafall skriva ner sträckorna på ena paddeln under tunnelbanefärden till loppet så att jag skulle ha lite koll.

Jag dök upp vid startområdet med någon timme tillgodo och hann stretcha och jogga lite innan start. Vi ställde oss i första seedningsgruppen – dock hade tävlingsledningen bestämt sig för att alla skulle trava på ett led bakom ledarfordonet de två kilometrarna ner till första simningen. Detta betydde i princip att första löpningen var en kamerauppvisning och att tävlingen inte började förrän vid simsträckan.

Eftersom jag  snörvlade och hostade lite hade jag inget emot att det inte blev något traditionsenligt tjurrus. Men eftersom hela fältet var samlat inför den långa simningen genom kanalen så skulle det kosta mer än det smakade att ta spets på simningen och skaffa en lucka. Någon i bloggosfären kallade denna simning för en laxlåda. Ganska träffande men vi lyckades ta position som andra lag och fick en ganska bekväm resa.

Björn och Rasmus susade om oss ganska omgående på första löpningen för att ta upp jakten på ledarduon medan vi försökte hitta ett bekvämt tempo. Det kändes ganska tidigt att jag tappat en del flås de senaste veckorna. Men löpsteget kändes OK och såvida jag inte gick upp i för hög puls kände jag mig förvånandsvärt stark.

Likt racet på Utö förblev vi ganska ensamma under långa sträckor. Men som tidigare nämnt var detta inte någon vildmark utan kungliga Hagaparken fyllt med flanerande Stockholmare som förmodligen undrade vad i h-vete alla dessa grodmän gjorde kryssandes mellan barnvagnar. Vid ett tillfälle misstog vi en bröllopsmottagning för en vätskestation!

Efter ungefär halva loppet blev vi omsprungna av ett par riktigt starka löpare. Som tur var hade de inte mycket att sätta emot på nästa simsträcka och efter att vi bitit ifrån lite så såg vi dem inte igen. Vi höll ett ganska stabilt tempo men under andra halvan började både vädret och formen vackla lite.

Det blåste upp ännu mer och jag har nog aldrig sett så mkt sjö på Edsviken. Simningen från Bockholmen skulle vara 300 meter enligt bankartan. Men som vi simmade var den 2x eller 3x så lång. På skissen är det ritat att man ska simma tvärsöver men vi fick instruktioner att simma runt hela holmen runda en boj och sedan korsa viken. Jag är osäker på om vi gjorde rätt och om våra mottävlare gjorde likadant som vi. Men vi fick hur som helst ordentlig kramp båda två när vi äntligen hade fast mark under fötterna igen.

Vi tvingades gå och jogga växelvis en liten stund men snart så vaknade styltorna till liv igen och vi började räkna ned mot mållinjen. Men det hade tydligen fler lag gjort för efter nästa simsträcka hade vi plötsligt två lag hack i häl. Vi var ordentligt slitna nu och fick gräva djupt för att plocka fram lite extra krafter. Vi lyckades höja löptempot lite och höll de jagande vargarna på stången till den sista korta simsträckan. Jag hojtade till Klas att nu är det bara en sprintsimning plus upploppet kvar sedan kan vi ta en välförtjänt semester!

…men då hade jag inte räknat med uppgången efter sista simningen som krävde en gladiators krafter. Eller kanske är inte uppgång rätt ordval – penetration av vassrugge? Nåväl firma Spartacus Wihrén & Wahlberg lyckades iallafall på något sätt ta sig vidare till upploppet.

Väl på målrakan kunde vi snegla över axeln och konstatera att de bakomvarande gladiatorerna inte verkade ha övervunnit vassen snabbare än oss. På ordentligt trötta ben korsade vi mållinjen, men med tanke på förutsättningarna får vi vara fantastiskt nöjda med en tredjeplats!

Överlag en riktig kul tävling som passade oss ganska bra. En del klagade efteråt över att det var för sunkigt vatten i Brunnsviken och att det var för mycket terräng på slutet. Men jag tycker bansträckningen var riktigt kul och lite lort får man stå ut med. Med lite finjusteringar från tävlingsledningen nästa år blir detta en ännu större höjdare!

Vi gjorde det! Vi bärgade en andraplats i tävlingen samt den första kvalplatsen till Ö-till-Ö!!
Men hur gjorde vi det?

Det är inte bara nedräkningsklockan här på bloggen som fokuserat hårt på den här tävlingen utan jag och min tävlingspartner Klas har nog pratat om tävlingen minst en gång i veckan, VARJE vecka sedan i oktober (våra WAGS intresse för Swimrun är lite svalare än vårt och det har nog rullats en del ögon under våra telefonsamtal…)

I sanningens namn så passar inte bansträckningen för Utö Swimrun oss så bra. Eftersom vi evolutionerat från bassängdjur till amatörlöpare så ger det oss en stor fördel när %-satsen simning är högre och banan har ett par riktigt långa simsträckor. Men istället för att klaga över ett faktum valde vi att använda vinterhalvåret till att utveckla vår löpkapacitet. Detta har inneburit att vi strukturerat träningen bättre med både fler långpass samt intensivare kvalitetspass. Eftersom denna löpsatsning burit frukt så kände vi verkligen att vi var ett av topplagen på pappret inför Utö. Dessutom hade vi ju provkört en större del av banan några veckor innan och kände oss trygga med vår taktik.

Taktiken gick ut på att dela upp loppet i tre faser, som vi kallade 1) Överleva , 2) Kontrollera & 3) Dominera. Överlevarfasen hade och göra med att vi fruktade att det både skulle vara kallare i vattnet samt att fler lag öppnade för hårt så att simningarna skulle bli stökiga. Men eftersom det var så mkt simning i början räknade vi ändå med att ligga bland topplagen vid första vätskekontrollen. Om det hände hade vi pratat mkt om att kontrollera oss och inte gå för hårt i mitten av loppet -speciellt med tanke på den tuffa terrängen på Ålö. Givet att vi lyckades med att spara på krutet i mitten av loppet så tänkte vi att vi skulle ha krafter att svara om vi blev utmanade på den långa millöpningen tillbaka mot Ängsholmarna.

När sedan Björn Englund dök upp som gubben i lådan i startlistan så beslutade vi oss snabbt för att inte gå med i deras löptempo utan att göra vårt eget lopp för att inte grusa våra kvalchanser till Ö-till-Ö.

Nåväl, kl 10:10 hade försnacket mindre betydelse för nu var det skarpt läge! Efter att två jaktplan gjort en flyby sköt Anders Malm av sin hagelbrakare och frontade det tappra startfältet på en flakmoppe, iklädd tweedkavaj. Dekadent och väldigt kul inramning på samma gång!

Vi hade ställt oss längst fram i startfållan och kom iväg bra. Efter den första korta löpningen ner till första simningen kom vi i vattnet som 3-4:e lag eller något sånt. Detta förbyttes dock snabbt till en andraplats, med endast Björn och lag 1 / Head Swimming framför oss. Fram till första vätskekontrollen och sprintpriset så hade både ledarna och vi fått en lucka på nån minut till bakomvarande lag.

Sedan inleddes en närmast surrealistisk del av loppet. Vi sprang i princip helt ensamma genom skogen fram till Ryssnäset. Vi höll ett bekvämt tempo och det kändes mer som en träningsrunda än en tävling. Vi skymtade de andra lagen när vi avslutat simningen mot Mysnäsudd, annars var det nästan kusligt ensamt.

Branten upp efter simningen över till Ålö kändes nästan omänsklig, men programenligt så gick vi upp för att spara på krafterna och sedan höll vi knapp styrfart fram till Båtshaket. Vid några tillfällen tappade vi bort snitslarna men även om det ibland kändes som en evighet innan vi hittade dem så var det nog likadant för de flesta lagen.

Det enda egentliga strulet vi hade på loppet inträffade efter Tymarsviken. Linan som jag bar runt midjan hade tidigare halkat ned, varpå jag först knutit fast den med en ögla och senare dragit den ett extra varv runt kroppen. Men nu började det verkligen kännas att den satt för hårt – blodcirkulationen påverkades och jag började känna lite yrsel. Vi fick stanna och göra om allting mitt inne i skogen. Tyvärr tog detta flera minuter och innan vi var färdiga var helt plötsligt de bakomvarande lagen oss i hasorna för första gången.

Som om inte det vore nog blev vi omsprungna av lag 70 / Försökskaninerna när vi kom ut på klipporna. De hade synbart bättre teknik än oss i denna utmanande del av banan. Men efter att genast ha passerat dem igen på simningen över mot Storsand fick vi återigen någon minuts lucka.

Nu var det upp till bevis på om vår strategi skulle hålla. Vi accelererade sakta de första kilometrarnas löpning genom skogen och sedan lade vi oss på ca 4:25-4:30 min/km-tempo så fort vi kom ut på grusvägen. Vi sa till varandra att om vi blir insprungna nu så försöker vi bara hålla rygg för att sedan avgöra på de avslutande simsträckorna. Men de bakomvarande lagen knaprade inte in någonting. Vi sneglade konstant över axeln och avståndet var konstant ett par hundra meter.

När det var ett par kilometer kvar på långlöpningen sa jag till Klas att det här blir en segellandning – det är ingen som rubbar vår andraplats med tanke på de simsträckor som återstår. Det enda som kunde sätta stopp för oss nu var en ordentlig kramp så med tanke på det så simmade vi lugnt de sista sträckorna. Vi tog det även extra lugnt i uppgången från sista simningen eftersom man behövde vada en lång bit och det är lätt gjort att man krampar i de lägena.

En sista blick över axeln innan trapporna upp till målgången och saken var klar. Till min stora glädje hade även familjen tagit sig ut för att titta på målgången. Vid slutet av trapporna stod Oliver tillsammans med Klas svärfar (hans nya bästa vän för dagen!) och hejade på oss, och vid mållinjen skymtades resten av familjen.

Jag och Klas gick i mål sida vid sida och efter målgången kostade jag mig på att hoppa upp och slå klackarna i varandra – vilket inte ser speciellt graciöst ut på de bilder som fångade händelsen Medan jag slösade mina sista krafter på ett skutt så förbrukade Klas sina på något slags primalskrik som får tolkas som ett segervrål.

Med ens svallade det upp starka känslor inombords och ögonvrån fuktades lite (av saltare vatten än Östersjövarianten). Vilket magiskt ögonblick!! En prestation och ett lopp som gick helt som vi hoppats och drömt om – inramat av den storslagna utsikten över inloppet till Utö samt den härliga publiken inklusive våra nära och kära. Wow!!

Ett stort tack till arrangörerna för sitt outtröttliga engagemang samt strävan efter perfektionism!

Foto: Nadja Odenhage